Ljudvågor är en grupp vänner som har minst en sak gemensam. Vi gillar musik. Vi lyssnar och vältrar oss i musik dagligen och skriver om guldkornen här. Det kanske inte alltid är den senaste musiken, men det är den bästa vi vet.
Jag kan inte hitta speciellt mycket information om Pickwick, men det är ett Seattlebaserat band som spelar en ganska Black Keys-liknande bluesrock och det låter ganska spännande.
När jag besökte London dryga halvåret innan jag flyttade hit hade jag satt mig framför datorn och bestämt mig för att plöja igenom det musikaliska utbud som fanns att tillgå under den knappa månaden jag skulle vara där. Detta förstås för att se till att jag inte skulle missa något under den tiden. Första sökningen gav 200 träffar. Visst, tänkte jag, det går ju att ta sig igenom. Det var första veckan. Ungefär 1200 spelningar skulle visst sättas upp under februari månad. Det var bara att glömma. Mycket av det skulle jag kunna filtrera bort snabbt, men det skulle varken finnas tid eller pengar att se ens en bråkdel av det som återstod.
På så sätt är London fantastiskt, men det blir också ganska svårt att se skogen för alla träd, eller snarare se alla träd för all skog. Det flyter liksom ihop till någon slags brungrå smörja, inte helt olik Themsen själv. För att kunna ta ett beslut i allt detta är det ibland bäst att bara sätta ner fingret på en slumpmässig spelning och gå iväg. För ungefär 2 veckor sedan gjorde jag och några vänner just det. Spelningen var på en pub med det lovande namnet "The Slaughtered Lamb" och affischnamnet tycktes vara en John Fairhurst med band.
Förbanden var bra, men inget som fick en att höja på ögonbrynen. Folk låg utsträckta på ottomaner, ihopkrypna i hörn, i skräddarställning på golvet. Några tecknade, andra läste böcker, resten pratade med varandra. En ganska märklig stämning överlag med tanke på att banden var i full färd med sin musik. När sedan affischnamnet kliver upp/fram på scen förbyts stämningen efter ungefär 15 sekunder in i första låten från vad än den kan tänkas beskrivas innan till nästintill knarkstinn eufori och handklapp. Det är en av de mest oväntade vändingar på en spelning jag varit med på och något som förmodligen också gjorde att resten av spelningen blev en av de bästa jag varit på. Det var, rätt och slätt, helt jävla fantastiskt. Allt från driven akustisk blues/folk till indisk raga till dundrande amerikansk sydsatsblues. Det går aldrig få fram på skiva, men lyssna och boka en biljett till närmsta spelning ni kan hitta.
Det är imponerande vilken skörd av ny musik PK lyckats hitta de 17 dagar vi spenderat i 2011. För min del innebär ofta Januari lite av en lågperiod där jag lyssnar på lite jag missat, försakat eller bara vill höra mer av.
Årets roligaste projekt har varit att bygga om en gammal skänk till en fantastisk stereomöbel, något som ni kan se resultatet av här ovanför.
Mina musikaliska höjdpunkter hittills är t.ex att jag till slut lyckats hitta Sykets slutsålda Fish Band EP på vinyl och gjort två grymma köp från No Method Records. Jag beställde finfina Simian GhostochFirst Love, Last Rites för otroliga €10 (89kr) styck, inkl frakt och en digital download. Det är alltså i runda slängar lika mycket som du betalar för en digital skiva på Itunes, du får "bara" en vinyl gratis på köpet.
Jag har även upptäckt hur fantastisk Black Keys senaste skiva Brothers är, PK och Tomas visste det och nu har även jag förstått det. Om jag hade skrivit min årsbästalista idag så hade den platsat. För er som missat den, skynda er och lyssna (t.ex) på spotify
Idag hamnar videon längst ner då inlägget inte handlar om den, utan det är bara en fantastiskt fin låt som jag ofta lyssnar på. Den är för alla mina vänner som är utspridda över hela Sverige, alla alldeles för långt från mig.
Igår släppte The Black Keys sitt fjärde och senaste album "Brothers". Efter att ha hört "Next Girl" för cirka tre veckor sen "Tighten up" i veckan var åtminstone jag lätt taggad på att höra det i sin helhet. Jag hade personligen inte hört talas om dom innan detta men Dragan tipsade om dom redan för två år sedan och precis som han då så skäms jag litegrann. Det är i alla fall riktigt bra så ta och kolla in deras album på Spotify.
Har just (som i alldeles nyss) snubblat över ett band från huvudstaden jag kände att jag måste dela med mig av diiirekt. Det räckte med de 10 första sekunderna av låten "That's what you get for dogging" från nya plattan "Brute Noir" som släpps imorgon. Det är länge sedan jag föll så pladask. Sjukt bra! Mother James spelar en form av rökig, raspig, blues med blås och är enligt dom själva inspirerade av bl.a. Tom Waits, The Band, Bob Dylan, Howlin Wolf och Screaming Jay Hawkins(!). Jag trycker på gilla-knappen något så överjävulskt hårt för det här och förhandsbokar skivan.
"With an irresistible mix of swinging blues stomp and 60s pop refrains Mother James entered the stages in Stockholm, Sweden during 2005, and was immediately appreciated as a fabulous live act and a welcomed contrast to all the boring crying-in-your-beer singer/songwriters."
Från Red Bank, New Jersey, kommer retrorockande kvintetten The Parlor Mob. Det doftar en hel del sjuttiotal om dessa herrar, på ett bra vis. Band som Led Zeppelin och Thin Lizzy dyker upp i huvudet när man hör deras musik. Andra band som Deep Purple och Captain Beyond nämns också.
The Parlor Mob började 2004 som What About Frank?, men bytte namn 2006 och släppte i Maj 2008 ifrån sig deras första platta And You Were A Crow som föregicks av gratis ep'n The Parlor Mob Ep. Hälften av de 12 spåren på skivan klockar in på mer än fyra minuter, varav Tide of Tears sträcker ut sig till dryga åtta och en halv minut. Avslutande akustiska Can't Keep No Good Boy Down med sitt sköna gung är lysande! Det här litet av ett fynd måste jag säga. Kolla upp!
Mattias Hellberg & The white moose släppte förra året skivan Out of the frying pan, into the woods. Mattias Hellberg har bland annat spelat i hellacopters en kort period efter Dregen lämnade bandet och han spelar bland annat i the solution (med bla Nicke Andersson) och i Nationalteaterns Rockorkester. Mattias Hellberg & the white moose spelar lagomt stökig bluesrock med psykadelika vibbar. Det låter kopierat men ändå eget och på något sätt känns det lekfullt och spontant.
Jag läste i en recension att
"En varning bara: när svenskar spelar orgel låter det nästan jämt som The Creeps." Svenska Dagbladet
Jag hör inte den likheten, men tycker att tanken är underhållande på något väldigt störande sätt.
Jag fortsätter att dela med mig av mina playlists. Idag är det den jag nog håller varmast av de jag satt ihop hittils, 60- och 70talsmusik. Jag har valt att inrikta mig mer på amerikansk sjuttiotalsrock än annan musik.
För ungefär ett år sedan såg jag filmen Black Snake Moan med Samuel L. Jackson och blev helt förälskad i den djupa söderns bluestradition. Inspirerad köpte jag en gitarr och började konsumera blues och amerikansk folkmusik. Det gick sådär med att lära sig spela gitarr, även om det fortfarande är ett project in the works, men bluesintresset sitter kvar.
Problemet är dock att det är relativt svårt att få tag på bra, rå sydstasblues. Tidigare idag surfade jag på måfå in på live.feber.se och kikade lite konsertbilder och där hittade jag följande beskrivning av en amerikansk bluesartist med det något suspekta artistnamnet Seasick Steve;
"Steve rymmer hemifrån som 13-åring, driver omkring och spelar för småpengar på 70-talet, träffar en norsk fru på 80-talet och flyttar till Tennesse och jobbar som studiomusiker men tröttnar på den kristna countrymusiken och lägger av. Spelar med diverse grungeband under 90-talet innan han flyttar till Norge, blir sjösjuk i fjorden och får därmed ett artistnamn. Släpper sitt första album 2004 varpå han får en hjärtattack och nästan stryker med. Återhämtar sig, bygger en 3-strängad gitarr och spelar in två kritikerrosade bluesplattor. Erövrar världen."
Om ni varit insatta i indeimusikens värld den senaste tiden har ni nog hört en hel del om världsmusik. Vampire Weekend var ett av sena 2007 års mest hypade band, de jämförs med Paul Simons 'Graceland' och det gör även Yeasayer. Det gemensamma de tre har är att de hyllas för att de låter så mycket världsmusik. Det tycker inte jag, de har snott några få element emellertid. Missförstå mig inte, jag gillar banden och kommer kanske skriva mer om de någon annan gång, men de är inte världsmusik! Det är pop, som inspirerats en del.
Några som däremot kan klassas som världsmusik är Tinariwen.
Tinariwen är nomader, ett ökenbluesband från Mali. De bildades 1982 när de tränades i Muammar Khadaffis militärläger i Libyen inför självständighetsstrider mot Malis regim. Det sägs att de repar ute i öknen med hjälp av dieselaggregat. De sjunger mest på Franska och Tamashek De har visst släppt en jävla massa musik på kasett, men även tre fullängdare på cd. Den enda jag har hört är den senaste, Iman ("Vatten är liv") som släpptes februari 2007. Den skivan producerades av Justin Adams, mest känd som Robert Plant i Led Zeppelin.
Dagens tips blev inte långt, men förhoppningsvis bestod det av något ni inte hört talas om förut
Inlägg
