Ljudvågor är en grupp vänner som har minst en sak gemensam. Vi gillar musik. Vi lyssnar och vältrar oss i musik dagligen och skriver om guldkornen här. Det kanske inte alltid är den senaste musiken, men det är den bästa vi vet.
INVSN (tidigare Invasionen, Lost Patrol Band) med Dennis Lyxzén i spetsen har precis släppt sitt första album på Engelska i Nordamerika, i Sverige får vi däremot vänta till 20e November. Det känns otroligt korkat, om inte själva målet är att ge piratnedladdning en uppsving i dessa Spotifytider.
Skivan kommer även släppas på Svenska och redan nu kan du njuta av den första singeln och musikvideon från den skivan, Ner i Mörkret.
Vill du lyssna på det Engelskspråkiga albumet utan att ladda ner det så kan du lyssna på skivan i sin helhet i denna Youtubevideo. Jag gillar det jag hör väldigt mycket, åttiotal, postpunk, Joy Division mm, mm. Mycket bra!
Invasionen låter som en svensk version av Joy Division på den nya skivan. Jag var väldigt skeptisk då jag hörde de första Joy Division-klingande tonerna, men Dennis Lyxzén, Anders Stenberg (som även är medlem i Deportees samt spelar med Lykke Li) och de andra i Invasionen lyckas riktigt bra. Detta är en skiva som förtjänar många genomlyssningar och mycket uppmärksamhet.
Som Umeåbo i exil så uppskattar jag även låten Norrsken otroligt mycket. Det är en hyllning till Umeå och helt klart är värd att lyssnas på.
White Lies är tillbaka och det känns skönt att kunna leverera ett riktigt tips efter det där lätt svävande Jonathan Johansson tipset.
Faktum är att White Lies senaste album Ritual, och singeln Bigger Than us (ovan)redan ligger på spotify och väntar på att du ska lyssna på det.
Vet ni inte vilka White Lies är så kan ni läsa mitt inlägg om deras förra skiva och lyssna på fullträffen Death, som jag passande nog bjuder på här nedanför.
Clinic är ännu ett av alla dessa band som kommer från norra England. De har hängt med sedan '97 och har sedan dess släppt 6 album, med Bubblegum från i år som det senaste. Stilen är tämligen post-punk pop och har varit sedan starten, men årets album har mesats ner något och är i min mening inget vidare, men tidigare album är riktigt bra. Särskilt Do It! från 2008 med singeln The Witch har jag fastnat för och Welcome från Walking with thee (2002).
Jag snubblade över Foals då jag kollade livespelningar i göteborg kommande helg. Jag har hört namnet förut, men nog aldrig gett de en genomlyssning. Foals kommer från Oxford och spelar brittrock i klass med t.ex Klaxons.
Självklart faller det mig i smaken och det blir ett konsertbesök på lördag. Bandet släppte 2008 debutalbumet Antidotes och är nu aktuellt med sin andra fullängdare, Total Life Forever.
Låten ovan kommer från Total Life Forever och skvallrar om en lite lugnare och mer tillbakahållen skiva än new wave/post-punkiga Antidotes. Båda är säkert bra på sitt sätt, men tyvärr finns bara Antidotes på spotify.
Låten har snurrat ett tag, men nu har videon också släppts och det blev inte sämre av det. Den är ett absolut måste att kolla in! LCD Soundsystems tredje fullängdare släpps den 17e Maj, men redan nu streamas den på hemsidan.
Vi gör ett snabbt hopp från den anglofila musikeskapaden över till Kanada mest bara för att jag snubblade över något riktigt intressant som jag bara var tvungen att följa upp. Dagens ögonblicksförälskelse (jag vet att jag är musikaliskt promiskuös, men kom igen, det är ju så jävla kul) stavas Born Ruffians och är ett Toronto-baserat indierockband.
Debuten kom i form av en EP 2006 och följdes upp av ett fullängdsalbum; Red, Yellow & Blue, förra året. Musiken låter lite Clap Your Hands Say Yeah med en gnutta Arcade Fire och en handfull Pixies (kanske framförallt debut EPn). Tycker man om det man hör kan man hålla utkik efter en ny skiva på vårkanten 2010.
Favoriten heter Hummingbird och kommer från fullängdaren.
Jag personligen gillar hur brittiska musikjournalister febrilt letar efter nästa superband som ska fylla tomrummet efter jättar som t.ex Oasis. Ofta känns hyperna lite som dagsländor men jag brukar trots allt gilla det mesta de hypar. Så är fallet även denna gång.
White lies spelar en Joy division inspirerad rock i ungefär samma liga som The Editors eller Interpol. Efter bara några lyssningar gillar jag verkligen det jag hör, även om det i mina öron inte riktigt når samma klass som de ovan nämnda banden.
Bandet bildades i Londonförorten Ealing och har spelat ihop sedan 2005. De har släppt en Ep vid namnet Unfinished business och fullängdaren To Lose My Life
Late of the pier är ett brittiskt band, närmare bestämt från Castle Donington som bildades 2004. De har hunnit släppa ett par tolvor innan de släppte debutalbumet 'Fantasy black channel' den 11 Augusti i år.
Late of the pier låter mest som, jag vet inte, Klaxons och Hot chip (vilka låter rätt olika), fast samtidigt låter de som väldigt mycket mer. Det var svårt att välja en video, eftersom skivan visar många olika musikaliska sidor. Därför blev det två rätt olika låtar.
Editors är ett band från Birmingham i England. De har funnits sedan 2003 och släppte sitt första album, 'The back room' 2005 och ett till, 'An end has a start', i juni 2007.
Många känner Editors mest som det där bandet som påminner om Interpol, men det jag hoppas visa nu är att Editors inte är en Interpol kopia. Medan Interpol har ett "gung" i musiken så har Editors en viss "frenesi" i sin musik. Blanda Interpol med t.ex Bloc party, lägg till lite joy division, och du har Editors.
Med deras första album, 'the back room', och framförallt singlarna 'Munich' och 'Bullets' gjorde Editors sig ett namn i Europa och även USA. Singlarna spelades flitigt och albumet sålde platina. Efter lite turnerande återvände bandet till studion för att spela in nya låtar. 2007 kom då 'An end has a start' Med singeln 'Smokers outside the hospital doors'.
Det finns många anledningar till att jag gillar Editors så mycket som jag gör, sången, gitarrfrenesin och framförallt texterna. Tom Smiths texter har gång på gång fått mig att tänka till. Det är kanske en sorts vardagspoesi, om man vill lägga fram det snyggt. Han kan få så enkla textrader som "The saddest thing that I’d ever seen
Were smokers outside the hospital doors"
att kännas otroligt träffande och sanna.
Om ni gillar Interpol måste ni bara lyssna på Editors, för medan Interpol verkar ha gjort sitt bästa album för en tid sedan blir Editors bara bättre och bättre.
Vill ni höra mer musik som påminner om Editors/Interpol så kan ni kolla in The National och deras senaste skiva Boxer (2007)
'Bullets' (från 'The back room')
'Smokers outside the hospital doors' (från 'An end has a start)
Orden är The Rapture's och kommer från låten med titeln whoo alright yeah uhhuh, eller som det står på framsidan av singeln "W.A.Y.U.H (Whoo! Alright.. Yeah UhHuh) People don't dance no more". Nu stämmer det ju inte att folk inte dansar längre, och det är till viss del tack vare de här grabbarna. Vill du skaka rumpa med en euforisk känlsa ikväll ska du fortsätta läsa nu.
The rapture är ett gäng grabbar från Los Angeles som flyttade till New York och banade väg för en ny musikgenre, man kan kanske kalla det "danspunk" eller "rock-electro". De har släppt ett minialbum, en Ep och två fullängdare. Från början var det vädigt skränigt, mycket skrammel och skrikande. På de två fullängdarna har de förfinat sitt sound och nått det närmaste man kan komma perfektion (enligt mig). De slog igenom med det första albumet, Echoes, där de bjöd världen på koskällor, ylande sång och dansant rock. På det andra albumet, piecies of the people we love, fortsatte de i samma stil, men bjöd in några nya producenter och gjorde ännu mer dansant musik. En av gästproducenterna heter Danger mouse och har producerat bland annat titelspåret, som jag bjuder på en video av längst ner.
De har ofta jämförts med t.ex LCD Soundsystem och !!!. Själv tycker jag att de står i en egen klass inom deras genre.
Inlägg
