Refused

Jag var 13 år när Refused släppte sin platta "Songs To Fan The Flames Of Discontent" och efter att ha hört deras låt "Rather Be Dead" var jag fast. Snacka om att man blir glad när man då vaknar upp och får läsa att dom ska återförenas och kommer spela på bland annat Way Out West och Coachella i år. Men största frågan är när kommer deras första spelning i Umeå äga rum?!

OFF!

Ett gäng gamla hardcore veteraner, som till exempel Black Flag's första sångare och grundaren av Circle Jerks, Keith Morris, har slängt ihop sexton låtar på knappa arton minuter uppdelade över fyra stycken sjutummare komplett med konvolut ritade av Raymond Pettibon. Jag tycker att det är lysande! Det är uppfriskande och befriande att höra 50+ gubbar spela röven av många andra band och yngre förmågor. Det är korta låtar, javisst, men det finns inget onödigt. Det är rakt på och avskalat men samtidigt fyllt med energi och schyssta rytmer. Musikmässigt sett är det ingenting nytt under solen men dom gör det dom kan och dom gör det jävligt jävla bra!

Refused

Kolla klippet ovan, sen fortsätter du läsa.

Se det färdigt först.

Sett färdigt?



Hur taggad blev du? Fick du lite gåshud? Ryste kroppen på det där fantastiskt positiva sättet? Då vill du kanske som jag köpa deluxutgåvan? Kanske även vinylutgåvan? Får man ha tre versioner av samma skiva? Visst fan får man det!

Lite gott från The Shape of Punk to Come.

Refused - New Noise


Refused Liberation Frequency

Världens bästa cover?

Första singelsläppet från briljanta Cancer Bats senaste platta (Bears, Mayors, Scraps & Bones) är inte bara en av de bästa covers jag hört i mitt liv. Videon är dessutom ett mästerverk. Speciellt bra blir det om man kan sin Beastie Boys.

Mariachi El Bronx / The Bronx

Mariachi El Bronx - Cell Mates

Jag kickar igång vårterminen efter juldvalan med ett dubbeltips. Jag fick tipset någon vecka innan jul med orden 

(K) "Du vet hardcorebandet The Bronx, de har gjort en mariachiskiva" (Jag) "haha, va sjukt" (K) "Ja, fast det är fan bra"

Samma band fast ändå så olika, LA baserade hardcorebandet The Bronx har alltså tagit på sig paljettkläderna och spelat in en (nästan) klassisk mariachiskiva. Enligt mig spöar sidoprojektet huvudprojektet med hästlängder.

The Bronx - Knifeman

Det verkar vara något fel och jag kan inte göra en länk av en bild, så jag förblir mer oldschool.
Lyssna på The Bronx alternativt Mariachi El Bronx på spotify

Mjölködla!

Nu har det blivit för mycket mjuk musik på den här sidan igen så det är hög tid att väga upp detta. Låten heter Milk Lizzard, kommer från plattan Ire Works och gruppen heter Dillinger Escape Plan och är bland det vildaste jag sett på en scen. Och utan att vara allt för dryg så vågar jag påstå att jag sett en hel del. Enjoy!

Common Enemy

Det finns skatepunk och det finns skatepunk. Det här är nog den bättre sorten. Med låttitlar som Build ramps not bombs, Skate that shit, 7 ply, Late night skate och Wheelbite fattar man att det åks en del bräda mellan besöken i replokalen. Det är schysst tempo och slamrigt. Jag blir peppad som fan :)

Common Enemy bildades -98 i Pennsylvania och började styra låtar om skate, skräckfilmer, vardag och politik.
Dom har släppt en del sjuor och splittar samt tre fullängdare, bland annat Late Night Skate som är den skiva jag lyssnat mest på av det dom gjort. Nyligen spelade dom in Living the Dream som släpps nu på fredag den 11:e september.

Skate that shit!

Hemsida / Myspace

American Hardcore

Nu har jag tittat på American Hardcore (imdb), en dokumentär inspirerad av boken med samma namn. Den har jag inte läst, vilket man säkerligen borde, och jag skulle inte bli förvånad om en del saker har utelämnats i filmen.
Upplägget är ganska samma lika som i Get Thrashed, där intervjuer i nutid blandas med foto och video från dåtid. Filmerna handlar om ungefär samma tid, och på ungefär samma platser, men olika scener. Värt att notera är att D.R.I. faktiskt är med i båda filmerna. Det är intervjuer med folk från Black Flag, Bad Brains, Minor Threat och SS Decontrol och många fler. Millions of Dead Cops (som har spelat på verket) är också med på ett hörn. Däremot så saknas Dead Kennedys, varför är inte dom med? Det är många anekdoter och historier som fungerar som detaljer i en annars hyfsat linjär berättelse. Bilden man får av stämningen i landet när allt det här växte fram är ganska tydlig, men samtidigt väldigt främmande trots att det inte var så länge sedan. Från start till slut så höll det sig väl i en sex-sju år, och väldigt mycket hann hända, band bildas, omformas och splittras. Saker som skulle komma att till exempel sätta Umeå på kartan en femton år senare. Har man ett litet musikhistoriskt intresse i allmänhet är det här väl spenderade 90 minuter.