Visar inlägg med etikett progressiv rock. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett progressiv rock. Visa alla inlägg

Skivor som inte går att shuffla

Idag lyssnar många personer bara på enstaka låtar. Även om jag också har spellistor med enstaka låtar från varje skiva eller artist hör jag till den (utdöende?) klick människor som faktiskt föredrar hela album. Efter en kort diskussion med min kompis John fick jag tipset om att skriva ett inlägg om skivor som inte går att shuffla.
Jag tyckte det var en rolig idé och började direkt spåna på vilka skivor som faller under den kategorin.
De flesta skivor går att shuffla, ibland kan det till och med ge skivan en ny glöd med en ordning som en inte hört förut.

Men, över till det som inlägget skall handla om.

Den skiva jag direkt tänkte på är The Avalanches skiva Since I Left You. Den är inte bara omöjlig att lyssna på med shuffle ibockat, den går inte heller att välja ut en enstaka låt och lyssna på. Skivan har nämligen ett otroligt snyggt flöde, där låtarna som oftast överlappar varandra. Att då köra shuffle, eller försöka välja ut en enstaka låt slutar aldrig bra. Jag har många gånger velat DJa låtar från denna skiva, men det är nästan omöjligt (om jag inte valde 2-3 låtar, började i slutet på en och kanske slutade i början på den tredje). Har du inte lyssnat på skivan så är det dags att du gör det nu, från början till slut.


 





En annan favoritskiva som jag inte tycker går att shuffla är The Mars Volta - Deloused In The Comatorium. Det är i och för sig mycket beroende på att introlåten verkligen hör ihop med skivans andra spår. 
Då jag tänker efter så vill jag nog avråda shufflefunktionen på de flesta skivor med intron (fast ibland kanske det skapar en ny bra sammanfogning). Denna skiva får i alla fall representera skivorna där introt förstörs av shuffle. Det är även en jävligt bra rockskiva!


Till sist avslutar jag med Noah And The Whales andra album The First Day of Spring. Det är nog min favoritskiva inom kategorin 'uppbrottsskivor'. Det är en skiva som handlar om uppbrottet mellan sångaren i bandet och hans dåvarande flickvän Laura Marling. Skivan låter oss följa med genom läkeprocessen och att då trycka på shuffle ger inte känslan av "ljuset i slutet på tunneln" som jag anser mig få då jag lyssnar på den i sin helhet. Skivan hör dessutom ihop med en kortfilm som måste ses om ni missat den.







Har ni någon skiva som ni verkligen tycker hör hemma på denna lista får ni jättegärna tipsa om den.

Battles


Battles - Ice Cream

Jag nämnde Battles för snart två år sedan och nu är de tillbaka igen. Det är fortfarande svängigt, lekfullt och bra, men kanske lite mindre konstigt. Fullängdare nummer två heter Gloss Drop och kommer i början av juni.

Battles



Battles - Ice Cream





Jag nämnde Battles för snart två år sedan och nu är de tillbaka igen. Det är fortfarande svängigt, lekfullt och bra, men kanske lite mindre konstigt. Fullängdare nummer två heter Gloss Drop och kommer i början av juni.



TV On the Radio


TV On the Radio - Nine Types Of Light

Favoriterna i TV On the Radio har precis släppt deras femte fullängdare, Nine Types Of Light och har valt att marknadsföra skivan med en film med samma namn. 
Filmen visa bland annat musikvideos till samtliga låtar på albumet, men bjuder även på en del andra mer eller mindre konstiga scener. Har du en timma över så tycker jag att du ska se filmen, annars kan du lyssna på skivan, men 45.30-54.45 är inget mindre än ett måste att kolla in. 
Det partiet hör till låten You och visar hur det hade kunnat se ut om bandet hade lagt ner efter tio år tillsammans.


Mogwai


Jag vet inte om det räknas till området tjänstefel för min del. Gång på gång har jag stött på Mogwai's namn i musiksammanhang, men aldrig fått för mig att lyssna på någon av deras låtar. Tidigare i vår/vinter hittade jag en av deras låtar via en kortfilm och fastnade totalt. Det hjälper förstås till att kortfilmen är fantastiskt bra filmad och har en lagomt bra mix mellan branta backar och rött skägg, men jag blev mycket glatt överraskad över soundet. Det handlar om en långsamt uppbyggd postrock på albumet "Hardcore will never die, but you will" som kom tidigare under året. Det är en perfekt skiva för en afton i fåtöljen med exempelvis en pensel eller en trevlig musiktidning.


Dungen

Dungen Live på Inkonst i Malmö (från SVT plays Klubbland)
Jag fann Dungen med 2004 års Ta Det Lugnt, en fantastisk progressiv/retro rock platta på svenska. Ta det Lugnt var Dungens andra skiva och albumet som tog bandet världen runt där de unisont hyllades.
De spelade bland annat på Conan O'Briens show. I sverige sågs de dock lite som någon sorts nyproggare. Detta tror jag har tvättats bort med de efterföljande albumen
Sedan Ta Det Lugnt har Dungen fortsatt släppa skivor och turnera världen runt, fast jag har alltid stannat kvar hos Ta Det Lugnt och superlåten Panda.
Efter att ha sett videon ovan så har jag dock bestämt mig att verkligen lyssna på allt med bandet.

Maps & Atlases


Maps & Atlases - Solid Ground

Maps & Atlases från Chicago släppte 2010, efter fyra EPs deras första fullängdare Perch Patchwork. Jag har helt missat det här bandet och upptäckte de av en slump då jag letade roliga konserter i Stockholm den kommande helgen.
Det är en skiva som sakta växer i mina öron och efter en veckas aktivt spelande så gillas den skarpt.
Jag tror det kommer bli en bra liveupplevelse på lördag.

Cloud Cult


Jag tror jag har ett nytt mål: Att jobba som radiopratare på KEXP i Seattle. Med tanke på alla de fantastiska band som verkar passera den studion skulle man gå upp i brygga var och vareviga dag. Cloud Cult är min senaste upptäckt från det hållet. Bandet har hållit på sedan 1994 och har presterat 9 album sedan dess. Årets album Light Chasers är riktigt, riktigt bra i mina öron. Det är experimentellt, filmiskt och stämningsfullt och så höjer de nivån ett par snäppt till live.   

Kvelertak


Det är Punk! Det är Metal! Det är Hardcore! Det är svängigt! Det är Kvelertak!

Denna sextett bildades i Stavanger 2007 och lyckas med att blanda gurgel, allsångsrefränger, körer och nordisk mytologi på en stadig grund av sjuttiotals rock täckt med ovanstående genrer. Alla texter är på norska, men det gör inget, man trallar med ändå, som till exempel i fjärde spåret Blodtørst. Skivan, självbetitlade debuten som släpptes i somras, öppnar med ett stridsrop och därefter följer en portion rens i Ulvetid för att väcka lyssnaren och förbereda på en allsköns blandning av tyngd, akustiska partier, "nintendo gitarrer" och annat gotta. Varje spår bjuder på något att koncentrera sig på eller utforska och det blir aldrig tråkigt. Fokus bibehålls dock hela tiden och skivan känns väl sammansatt. Det är helt klart en mycket intressant platta som går väldigt mycket på repeat hos mig och är antagligen det bästa Norge släppt ifrån sig efter Turbonegro och Satyricon.

På deras hemsida kan man läsa mer och lyssna på en del spår från plattan, som också finns på spotify.

Satan Takes A Holiday





Jag fick det här tipset igår av min polare Färne och jag måste säga att jag är stormförtjust redan. Det låter bitvis lite nut/meg, bitvis lite Eagles of Death Metal och ibland inbillar jag mig att jag hör små fragment av både The Hives och Muse. Bra skit helt enkelt. Sen är ju inte namnet dåligt det heller.

Jimmy Ågren Band


Så var det gjort. Under stor andakt presenterade vi våra årsbästalistor över musikåret 2009 för varandra. Innan vi presenterar dom här på bloggen drar vi ner på Scharinska och lyssnar på Jimmy Ågren Band. Njut!

The Parlor Mob



Från Red Bank, New Jersey, kommer retrorockande kvintetten The Parlor Mob. Det doftar en hel del sjuttiotal om dessa herrar, på ett bra vis. Band som Led Zeppelin och Thin Lizzy dyker upp i huvudet när man hör deras musik. Andra band som Deep Purple och Captain Beyond nämns också.

The Parlor Mob började 2004 som What About Frank?, men bytte namn 2006 och släppte i Maj 2008 ifrån sig deras första platta And You Were A Crow som föregicks av gratis ep'n The Parlor Mob Ep. Hälften av de 12 spåren på skivan klockar in på mer än fyra minuter, varav Tide of Tears sträcker ut sig till dryga åtta och en halv minut. Avslutande akustiska Can't Keep No Good Boy Down med sitt sköna gung är lysande! Det här litet av ett fynd måste jag säga. Kolla upp!

The Parlor Mob.com

The Parlor Mob MySpace

Dananananaykroyd


När jag såg namnet för första gången blev jag lite perplex. Det var lite grann som med !!! eller (chk chk chk), vill man inte att folk ska kunna söka på eller komma ihåg hur ens bandnamn stavas? Kanske framförallt; hur många "an" behöver man innan man blir nöjd? Tydligen 4 med ett a på slutet i det här fallet.

Den här stammande ordleken på Dan Akroyd (Ghostbusters någon?) härstammar från Glasgow och släppte sitt debutalbum Hey Everyone! tidigare i år. När jag lyssnar på skivan får jag ganska tydliga vibbar från Blood Brothers och ...And You Will Know Us by the Trail of Dead. Det är ganska slamrigt med skrikande falsettantydande röster och en hel del röj som strössel ovanpå.

Favoriten just nu är Black Wax som finns länkad här uppe. Den är kanske inte den mest talande för skivan med sitt lite renare sound, men hittar en ganska trevlig balans. Jag bjuder också en helt fantastisk cover på Devo's 80-talare Whip It! som inte finns med på någon skiva i dagsläget.

Battles

Ni som spelat little big planet har nog hört låten. Spelet är riktigt bra och det är gruppen Battles också.
Battles är en mestadels instrumentell grupp bestående av medlemmar från diverse mer eller mindre okända band och trummisen från Helmet. Bandet kommer från New york och spelar någon sorts experimentiell/progressiv rock.

Battles - Atlantis


Med detta inlägg tar jag semester och återkommer i slutet på Augusti. Mina vapendragare fortsätter säkerligen skriva under denna månad och det dyker säkert upp ett par gästinlägg också.

R.S.A.G.

R.S.A.G. (Rarely Seen Above Ground) kommer från Irland. Det är ett spoloprojekt tillhörande en man som heter Jeremy Hickey. Jeremy Hickey spelade förut trummor i något okänt band men som R.S.A.G. är han inte längre okänd. I Irland verkar han vara väldigt populär och skivan hyllas i media.
I Sverige kostar albumet Organic sampler 309 kronor (cdon).
Jag blir inte klok på R.S.A.G. Han verkar ha svårt att bestämma sig för ett sound. Ibland låter det så sjukt mycket Joy Division och ibland låter det som något helt annat. Om ordet inte hade varit så negativt laddat skulle jag nog kalla Organic sampler spretig, men jag väljer att kalla den mångsidig.
Förbered er på bra sväng och en jävla massa grymma trummor!

R.S.A.G. på Spotify

R.S.A.G. - Moon movin' the oceans Live

Sigur Rós

Sedan Björk gick och bestämde sig för att man kan göra vafan som helst bara för att man är orginell/en kuf, har jag haft en viss misstänksamhet mot isländska band. Inte blev det bättre när jag kom i kontakt med det isländska postrocksbandet Sigur Rós tredje studioalbum som faktiskt inte har något namn. Inga spår på skivan har några namn heller och de sjungs dessutom på ett påhittat språk "hoppländska".

Man lägger huvudet lite på sned och tänker: Men vad i helvete?

Därför var det med viss skepsis som jag plockade upp bandets femte skiva "Með suð í eyrum við spilum endalaust" som släpptes under sommaren. Efter en genomlyssning var jag inte riktigt säker vad jag tyckte, vid den andra släppte tvivlen och vid den tredje var jag riktigt nöjd.

Musiken är väldigt orkestral, ganska soft rock och ljudbilden påminner lite om Coldplays senaste, men med en viss dragning mot det filmiska. Trots att det är svårt att greppa texten då den är på isländska funkar den ljusa sången väldigt väl mot musiken. Eposet "Festival" (09:24)som bara växer och växer är det spår jag fastnat mest för. För lyssnarvänlighetens skull tipsar jag om "Við spilum endalaust" också.

Tv on the radio

Tv on the radio är ett progressivt rockband från New York. De har precis släppt deras fjärde fullängdare, Dear science. Båda föregångarna är bra album som är lätt värda ett par genomlyssningar, men det är med Dear science som de verkligen lyckats. Plattan är experimentiell och poppig i en bra mix. Trummorna är en personlig favorit på detta album.. lyssna och njut

Trail of Dead

Det är rätt fantastiskt det här med musik. Du kan gå runt och vara sur en hel dag, komma hem, snudda vid playknappen, slänga dig på sängen och ett par pendlande pianotoner senare är livet underbart. Kanske är du stressad och har ont i huvudet, men en raspig röst i jeansskjorta och skäggstubb får dig att sjunka ner i fåtöljen, ta ett djupt andetag och magsåret blir till siden innanför din t-shirt.

Det finns något ännu mer fantastiskt med musik. Musik kan teleportera människor. Javisst, det är inget skämt. De senaste 2 månaderna har jag någon gång i veckan från att ha befunnit mig på cykeln, på biblioteket, i en bil, svepts iväg till ett land någon annanstans. Det har varit en konsert där - en riktigt bra sån dessutom. Som jag har fått lyssna på om och om igen.

And You Will Know Us By The Trail of Dead heter bandet som med albumet So Divided har tagit mig dit. Bandet är från Austin, Texas och spelar vad som skulle kunna klassas som progressiv rock (art rock). Jag hade nästan lyssnat sönder deras mest hyllade album Source Tags & Codes för kanske ett år sedan och hade därför lagt det åt sidan. Så för ungefär tre månader sedan fick jag tag på So Divided och satte in det i samlingen. Jag tänkte inte så mycket mer på det, utan lät det vara. En månad senare satt det i mp3n och det har inte lämnat den sedan dess.

So Divided är lite renare, mindre slamrigt och lite mindre "progressiv´t" än de övriga albumen som gruppen gjort. Atmosfären i albumet är påtagligt stor och jag känner mig hela tiden som om jag är på en riktigt, riktigt skön sommarkonsert. Bäst på den helt underbara skivan är tvådelade Stand in Silence och gungande Wasted State of Mind.

Som det verkar nu kan ett nytt album eventuellt vara aktuellt i september i år. Jag hoppas.

Kontakta oss

Sök inlägg

Ljudvågsarkivet