När jag mötte Jens Lekman på en cykelväg i Umeå

Det är en översnöad natt i Umeå. Snön ligger tung i träden som böjer sig över en upplyst cykelväg mellan stadsdelarna Ålidhem och Carlshem. Kylan biter i kinderna. Jag är på väg hem efter en utekväll och har dragit upp jackan allt vad jag kan runt halsen. I hörlurarna tystnar det en stund innan de första darrande gitarrtonerna på Jens Lekmans "Black Cab" sprider sig. Det är som om det är första gången jag hör den. Världen krymper tills den omfattar den där lilla öppna sträckan av cykelvägen som kramas om av snötyngda granar och tallar. De enda två människorna i världen just då är jag och Jens. Trots att det inte skulle ha tagit mig mer än någon minut att gå i vanliga fall saktar jag ner stegen så att det fem minuter långa spåret får ringa ut med sina darrande kyrkklockor. 

Sedan dess transporteras jag tillbaka till den där natten i Umeå varje gång jag hör de där första tonerna i "Black Cab". 

Jens Lekman hyser jag alltså en hyfsad förkärlek till. För inte så länge sprang jag över en artist som har vissa likheter med Lekman - Doug Hoyer. Det är framförallt hans album från 2011 "Walks with the Tender and Growing Night" som jag gillar och där låtar som "Little Things", "Oh, the Wind Will Blow" och "Snow Bank". Senaste albumet från 2013 "To Be a River" är i mina ögon inte lika starkt och har en sämre produktion. 

Jag vet inte mycket om Doug Hoyer, men jag vet att jag gillar vad jag hör. 

Doug Hoyer på Spotify

Oberhofer

Om man bortser från sångaren Brad Oberhofers mundiarré vid vissa mellansnack är Oberhofer ett riktigt bra band. Det var låten oOoO som gjorde att jag fick upp öronen för det här Brooklynbaserade bandet (visst känns det som en New York-resa ligger i tiden?), men skivan Time Capsules II har flera spår som jag gärna återkommer till. 

Lyssna på Oberhofer på Spotify här.

Woodkid

En skiva som har gått varm hos mig på senare tid är "The Golden Age" av franska artisten Woodkid. Det är debuten från 30-åriga Yoann Lemoine från Lyon. 2011 släpptes den egentliga debuten med EP:n Iron, men det är alltså först nu som fullängdaren släppts.

Många av spåren på skivan är starka, men framförallt har jag fastnat just för Iron, som har lite pompösa drag. Titelspåret och The Great Escape är också riktigt bra.

Sina största framgångar har han dock skördat som musikvideoregissör, med 6 MTV-awardsnomineringar för videor till Lana Del Rey, Drake och Rihanna bland annat.

Lyssna på autobiografiska skivan "The Golden Age" på Spotify.

Sommarplaylist 2013

Det har varit tyst kring mig på musikfronten. Ett bra tag. Harvar man runt hela jorden hit och dit är det väl vad som händer, men trots det är traditioner svåra att bryta - åtminstone en av dem. Varje sommar sedan Bredbandet kom till Byn har det blivit en sommarskiva som fått agera soundtrack åt varje händelse och festlighet som ägt rum under sommarmånaderna. Från början stod det nästan mellan kassetband och CD, men nu är det Spotifyplaylist för hela slanten.

Så här kommer den. Min sommarplaylist 2013. 

Årsbästalistan 2011 - Tomas

Mitt andra nyår som exilsvensk. Min tredje årsbästalista och det är lika svårt som alltid. Man sitter och flyttar placeringar fram och tillbaka. Panikletar efter skivor man kanske råkat missa, intensivlyssnar en extra gång. Det blir inte lättare. Ibland funderar man på att bara skriva ner en onumrerad klump av album och kalla det för årets bästa skivor - hur kan man egentligen rangordna musik? Å andra sidan - vad vore det för kul med det? En lista uppmanar till debatt och att prata musik är väl bland det mest intressanta man kan prata om?

Utan motiveringar (tyvärr), då jag har ont om tid på grund av en resa till de innersta av urskogar, kommer här nu min lista på 2011 års bästa album:

20. Florence + The Machine - Ceremonials
19. King Creosote & John Hopkins - Diamond Mine
18. Friendly Fires - Pala
17. When Saints Go Machine - Konkylie
16. Treefight For Sunlight - Treefight For Sunlight
15. Mogwai - Hardcore Will Never Die
14. Wild Beasts - Smother
13. Agnes Obel - Philharmonics
12. Fleet Foxes - Helplessness Blues
11. Anna Calvi - Anna Calvi
10. Austra - Feel It Break
9. M83 - Hurry Up, We're Dreaming.
8. Noah And The Whale - Last Night On Earth
7. Veronica Maggio - Satan i Gatan
6. Feist - Metals
5. Bon Iver - Bon Iver
4. My Morning Jacket - Circuital
3. WU LYF - Go Tell Fire To The Mountain
2. Jonathan Johansson - Klagomuren
1. The Head And The Heart - The Head And The Heart

Årets album 2011 - Tomas: Spotify 

Agnes Obel

Agnes Obel är en dansk singer/songwriter som släppte sitt debutalbum "Philharmonics" tidigare i år. Hon gjorde storslam vid Danska Musikgalan och tog hem fem pris; bästa album, bästa pop, bästa debut, bästa kvinnliga artist och bästa låtskrivare. Detta ger en viss indikation på kvaliteten på albumet - som är mer eller mindre pianobaserat med orkesterinslag. Favoriten på skivan är överlägset den fantastiska "Riverside", men låtarna bara växer och växer med varje lyssning. En mycket, mycket bra skiva. 

Spotifylänk

King Creosote & John Hopkins

King Creosote var en artist jag ramlade över 2009 - en extremt produktiv artist med runt 40 album bakom sig sedan 1995. I år har han samarbetat med den engelska electronicamusikern John Hopkins och gjort albumet "Diamond Mine" som i mina öron låter som Bon Iver hade låtit om han varit britt, vilket inte är ett dåligt betyg. Mest utmärkande  på albumet är "Bats in the Attic", men alla låtar har sin egen kvalitet. Skivan är dessutom nominerad till Mercury-priset i år. 

Spotifylänk.

Pickwick

Jag kan inte hitta speciellt mycket information om Pickwick, men det är ett Seattlebaserat band som spelar en ganska Black Keys-liknande bluesrock och det låter ganska spännande. 

God Jul!

Ljudvågor önskar alla läsare och lyssnare en god jul. Känner ni att det räcker med att höra första tonerna på Last Christmans, men vill ha lite musik med julanknytning ändå - pröva lyssna på Oh No! It's Christmas

Friendly Fires

Jag har en smygande känsla av att rätt många känner till Friendly Fires, men vi har inte skrivit något om dem på bloggen så jag kände mig något tvingad till det. Det här engelska electro-disco(!)-bandet släppte sin debutskiva 2008 och följde upp med "Pala" i maj i år - ett album som nådde relativt högt på albumlistorna i USA och Storbritannien. 

Jag har fastnat totalt och särskilt för "Blue Cassette" och "Hawaiian Air", men skivan håller hög klass rakt igenom. 

Spotifylänk 

Wild Beasts

2009 skrev jag om Wild Beasts och deras två skivor "Two Dancers" och "Limbo, Panto" och var tämligen positiv. När de nu i år har släppte "Smother" finns det ingen anledning att ändra på omdömet. Det är fortfarande väldigt bra, hyfsat variationsrikt och en fortsatt imponerande falsett.  

Spotifylänk

William Fitzsimmons

Det finns singer/songwriters så att det räcker och blir över. Men väldigt få har ett så imponerande skägg som William Fitzsimmons. Att man får en "Honorable Mention in category 'Bushrangers Beards on non-Australians' 2010" i Australiensiska Beard NOW! säger ju en del om detta skägg. Musiken är även den av det imponerande slaget. Han släppte senast Gold in the Shadow med den fantastiska "Bird of Winter Prey" som kom ut tidigare i år.


Spotifylänk

The Black Angels

Runt om i världen finns det platser där musiker och band tenderar att klumpa ihop sig så till den milda utsträckning att man har svårt att tro att folk gör annat än spela musik på de här platserna. London är förstås en sådan plats, Brooklyn, New York en annan, Göteborg och så Austin, Texas för att nämna några.

The Black Angels är ett psykedeliskt rockband från just Austin. De bildades 2004 och har sedan dess släppt 3 fullängdare och ett antal EP's. Senaste albumet var Phosphene Dream från 2010 där öppningsspåret "Bad Vibrations" är det som har fastnat mest. Det finns paralleller rent ljudmässigt att dra till 16 HP och psykedelikavågen från sent 60-tal.

Spotifylänk

Austra

Austra är ett New wave-band från Kanada. Det är ungefär det jag vet. En annan sak jag vet är att deras album "Feel it Break" är riktigt, riktigt bra. Det släpptes tidigare i år och har förståeligt blivit nominerat som bästa album i Kanada tillsammans med bland annat Arcade Fire. 

Spotifylänk

John Fairhurst

När jag besökte London dryga halvåret innan jag flyttade hit hade jag satt mig framför datorn och bestämt mig för att plöja igenom det musikaliska utbud som fanns att tillgå under den knappa månaden jag skulle vara där. Detta förstås för att se till att jag inte skulle missa något under den tiden. Första sökningen gav 200 träffar. Visst, tänkte jag, det går ju att ta sig igenom. Det var första veckan. Ungefär 1200 spelningar skulle visst sättas upp under februari månad. Det var bara att glömma. Mycket av det skulle jag kunna filtrera bort snabbt, men det skulle varken finnas tid eller pengar att se ens en bråkdel av det som återstod.

På så sätt är London fantastiskt, men det blir också ganska svårt att se skogen för alla träd, eller snarare se alla träd för all skog. Det flyter liksom ihop till någon slags brungrå smörja, inte helt olik Themsen själv. För att  kunna ta ett beslut i allt detta är det ibland bäst att bara sätta ner fingret på en slumpmässig spelning och gå iväg. För ungefär 2 veckor sedan gjorde jag och några vänner just det. Spelningen var på en pub med det lovande namnet "The Slaughtered Lamb" och affischnamnet tycktes vara en John Fairhurst med band.

Förbanden var bra, men inget som fick en att höja på ögonbrynen. Folk låg utsträckta på ottomaner, ihopkrypna i hörn, i skräddarställning på golvet. Några tecknade, andra läste böcker, resten pratade med varandra. En ganska märklig stämning överlag med tanke på att banden var i full färd med sin musik. När sedan affischnamnet kliver upp/fram på scen förbyts stämningen efter ungefär 15 sekunder in i första låten från vad än den kan tänkas beskrivas innan till nästintill knarkstinn eufori och handklapp. Det är en av de mest oväntade vändingar på en spelning jag varit med på och något som förmodligen också gjorde att resten av spelningen blev en av de bästa jag varit på. Det var, rätt och slätt, helt jävla fantastiskt. Allt från driven akustisk blues/folk till indisk raga till dundrande amerikansk sydsatsblues. Det går aldrig få fram på skiva, men   lyssna och boka en biljett till närmsta spelning ni kan hitta.


John Fairhurst på Spotify

Davila 666

En gång för länge sen, när jag var liten, någonstans mellan min första skiva och det bryska uppvaknandet som bredbandet gav hörde jag en låt som jag verkligen, verkligen gillade. Om jag berättar den här historien någon gång för mina framtida barn kommer jag berätta om den obskyra punk/popgruppen Plastic Bertrands version av den här låten, även om det i själva verket var Pepsi-reklamens Presidents of the United States version som jag nötte. Låten var Ca Plane Pour Moi. Det är en sån där låt som har hängt med och plockats fram lite då och då.

Jag tror att jag kan ha hittat en värdig tronföljare nu. Puertoricanska Davila 666 släppte i år albumet Tan Bajo där Patitas finns med. Allt är inte lysande, men tillsammans med låten Ratatá och livematerialet de verkar spela just nu är Davila 666 ett intressant band att lyssna in sig på. 

På Spotify

Soundtrack of Our Summers: 27

Lite senare än vanligt, men här kommer den.
Vad jag skrev förra sommaren gäller fortfarande, frånsett examensarbetet då:

"Som jag gjorde förra sommaren och de senaste 10-11 somrarna har jag nu satt ihop en sommarskiva som ska få sätta ton till sommaren 2010. De här senaste dagarnas ordentliga värme har fått mig att sitta tittandes trånande ut genom fönstret när människor utan bekymmer och examensarbeten att skriva har nöjt av paniksommaren. Nu syns till slut ljuset i slutet av tunneln och jag tillåter mig själv att drömma mig bort till soliga eftermiddagar, öl på en brygga, grillning, skratt med vänner och brunbrända ben (så pass bruna som mina elfenbensvita ben kan bli)"

Klicka på spotifyloggan för att få Min Sommar 2011's soundtrack.

Anna Calvi

Säg London och många förknippar det med fantastisk musik. Säg London 10/11 till mig och jag förknippar det mest med jobb. När jag flyttade tänkte jag att en flytt till en sådan världsmetropol skulle ge mig tillgång till mer musik, men ofantligt få inlägg har producerats. Nu har inte det berott på bristen av bra musik i London, utan snarare mina energinivåer.

En Londonfödd och -baserad artist som dock har hunnit imponerat på mig (och Brian Eno) i år är Anna Calvi. Hon släppte tillsammans med sitt band sitt självbetitlade album redan i januari i år; en 10-spårig historia som går mellan westerndoftande instrumentaler (Rider to the Sea) till pumpande dängor som Desire till loungesvängiga I'll be your man. En mörk, stämningsfull och stark skiva som jag skulle tippa ligger kvar i spellistan ett bra tag.

Mogwai

Jag vet inte om det räknas till området tjänstefel för min del. Gång på gång har jag stött på Mogwai's namn i musiksammanhang, men aldrig fått för mig att lyssna på någon av deras låtar. Tidigare i vår/vinter hittade jag en av deras låtar via en kortfilm och fastnade totalt. Det hjälper förstås till att kortfilmen är fantastiskt bra filmad och har en lagomt bra mix mellan branta backar och rött skägg, men jag blev mycket glatt överraskad över soundet. Det handlar om en långsamt uppbyggd postrock på albumet "Hardcore will never die, but you will" som kom tidigare under året. Det är en perfekt skiva för en afton i fåtöljen med exempelvis en pensel eller en trevlig musiktidning.

Lovers

Lovers är en trio från Oregon som har hängt med sedan 2002 och gör ganska stillsam electronicabaserad musik med sången som främsta kännetecken. De släppte sitt senaste album Dark Light förra året och gjorde ett framträdande på KEXP kring jul som gjorde att jag började lyssna lite svagt på dom. Jag har lite svårt för att sätta fingret på vad det är som gör att jag dras till musiken, men jag tycker om det.

Spotify