Hatebreed har nyligen släppt sin senaste självbetitlade platta. Oavsett vad man tycker om muskelmachometalhardcore, så är det det dom spelar, och ingen gör det nog bättre än dom. Det är tungt och medryckande, perfekt att röja eller skejta jättejättefort till, eller varför intelyfta skrot, om man sysslar med sånt. Hatebreed har en förmåga att agera katalysator och pumpa in en massa energi hos den som lyssnar. Efter en dålig dag på jobbet, efter taskiga nyheter eller ett jobbigt uppbrott finns det inget band som passar bättre än dom. Samtidigt är dom perfekta att slänga på för att peppa igång förfesten.
Ramsan i början av In Ashes They Shall Reap är svår att inte falla in i. Jag får, av någon anledning, Misfits-vibbar av introt i inledande Become the Fuse. Det suddas snabbt bort när refrängen dyker upp. Överlag är det ett gediget hantverk vi bjuds på plattan igenom, även om det skulle kunna få vara lite tyngre och lite snabbare. Däremot vet jag inte riktigt vad jag tycker om körerna i No Halos For The Heartless, instrumentala Undiminished, eller avslutande Escape. Minst en av dom skulle kunna utelämnats utan att saknats.
Hatebreed har spelat i lite olika konstellationer sen 1993/94 och släppt sex fullängdare. Den enda kvarvarande originalmedlemmen är sångaren Jamey Jasta. Genombrottet kom 2002 med plattan Preserverance vilken i mitt tycke är den starkaste. den efterföljande The Rise of Brutality (2003) tog bokstavligen vid där den förra slutade, men höll inte riktigt lika bra. 2006 års Supremacy höll en ganska hög nivå, men det saknades något för att ta sig ända upp till samma nivå som Preserverance. Förra skivan For the Lions, som kom i maj i år, ser jag som ett litet mellanspel, då den är en slags hyllningsplatta och bara innehåller covers, vissa bättre än andra.
Med den senaste skivan känns det som om dom har hittat tillbaka till det som gjorde som fantastiskt bra tidigare, även fast dom har utvecklas, lagt sig till med lite nya manér och till och med försöker sig på lite (nåja) skönsång.
Hatebreed spelar i Sverige som förband till Machine Head i Stockholm den 30:e januari.
Hatebreed.com
Ramsan i början av In Ashes They Shall Reap är svår att inte falla in i. Jag får, av någon anledning, Misfits-vibbar av introt i inledande Become the Fuse. Det suddas snabbt bort när refrängen dyker upp. Överlag är det ett gediget hantverk vi bjuds på plattan igenom, även om det skulle kunna få vara lite tyngre och lite snabbare. Däremot vet jag inte riktigt vad jag tycker om körerna i No Halos For The Heartless, instrumentala Undiminished, eller avslutande Escape. Minst en av dom skulle kunna utelämnats utan att saknats.
Hatebreed har spelat i lite olika konstellationer sen 1993/94 och släppt sex fullängdare. Den enda kvarvarande originalmedlemmen är sångaren Jamey Jasta. Genombrottet kom 2002 med plattan Preserverance vilken i mitt tycke är den starkaste. den efterföljande The Rise of Brutality (2003) tog bokstavligen vid där den förra slutade, men höll inte riktigt lika bra. 2006 års Supremacy höll en ganska hög nivå, men det saknades något för att ta sig ända upp till samma nivå som Preserverance. Förra skivan For the Lions, som kom i maj i år, ser jag som ett litet mellanspel, då den är en slags hyllningsplatta och bara innehåller covers, vissa bättre än andra.
Med den senaste skivan känns det som om dom har hittat tillbaka till det som gjorde som fantastiskt bra tidigare, även fast dom har utvecklas, lagt sig till med lite nya manér och till och med försöker sig på lite (nåja) skönsång.
Hatebreed spelar i Sverige som förband till Machine Head i Stockholm den 30:e januari.
Hatebreed.com
Inlägg
0 Responses to "Hatebreed"
Skicka en kommentar