Sigur Rós

Sedan Björk gick och bestämde sig för att man kan göra vafan som helst bara för att man är orginell/en kuf, har jag haft en viss misstänksamhet mot isländska band. Inte blev det bättre när jag kom i kontakt med det isländska postrocksbandet Sigur Rós tredje studioalbum som faktiskt inte har något namn. Inga spår på skivan har några namn heller och de sjungs dessutom på ett påhittat språk "hoppländska".

Man lägger huvudet lite på sned och tänker: Men vad i helvete?

Därför var det med viss skepsis som jag plockade upp bandets femte skiva "Með suð í eyrum við spilum endalaust" som släpptes under sommaren. Efter en genomlyssning var jag inte riktigt säker vad jag tyckte, vid den andra släppte tvivlen och vid den tredje var jag riktigt nöjd.

Musiken är väldigt orkestral, ganska soft rock och ljudbilden påminner lite om Coldplays senaste, men med en viss dragning mot det filmiska. Trots att det är svårt att greppa texten då den är på isländska funkar den ljusa sången väldigt väl mot musiken. Eposet "Festival" (09:24)som bara växer och växer är det spår jag fastnat mest för. För lyssnarvänlighetens skull tipsar jag om "Við spilum endalaust" också.