När jag mötte Jens Lekman på en cykelväg i Umeå

Det är en översnöad natt i Umeå. Snön ligger tung i träden som böjer sig över en upplyst cykelväg mellan stadsdelarna Ålidhem och Carlshem. Kylan biter i kinderna. Jag är på väg hem efter en utekväll och har dragit upp jackan allt vad jag kan runt halsen. I hörlurarna tystnar det en stund innan de första darrande gitarrtonerna på Jens Lekmans "Black Cab" sprider sig. Det är som om det är första gången jag hör den. Världen krymper tills den omfattar den där lilla öppna sträckan av cykelvägen som kramas om av snötyngda granar och tallar. De enda två människorna i världen just då är jag och Jens. Trots att det inte skulle ha tagit mig mer än någon minut att gå i vanliga fall saktar jag ner stegen så att det fem minuter långa spåret får ringa ut med sina darrande kyrkklockor. 

Sedan dess transporteras jag tillbaka till den där natten i Umeå varje gång jag hör de där första tonerna i "Black Cab". 

Jens Lekman hyser jag alltså en hyfsad förkärlek till. För inte så länge sprang jag över en artist som har vissa likheter med Lekman - Doug Hoyer. Det är framförallt hans album från 2011 "Walks with the Tender and Growing Night" som jag gillar och där låtar som "Little Things", "Oh, the Wind Will Blow" och "Snow Bank". Senaste albumet från 2013 "To Be a River" är i mina ögon inte lika starkt och har en sämre produktion. 

Jag vet inte mycket om Doug Hoyer, men jag vet att jag gillar vad jag hör. 

Doug Hoyer på Spotify